fredag 8 augusti 2008

Vad väntar jag på?


Film: Diskuterade just Spike Jonze' filmatisering av Maurice Sendaks Till vildingarnas land. Den skulle varit klar i år, nu läser jag att projektet skjutits upp till 2009 (beskrivs på IMDB som "in production"). Givet den ofrånkomliga risken för profanering av smått heliga barndomsminnen tänker jag mig att Spike Jonze kommer att klara det galant. Att utvärdera resultatet på ett nyktert och rättvist sätt kommer för mig att vara lika karaktärsdanande som svårt. Jag lånade och läste om boken för något år sedan (det exemplar jag läste som barn är försvunnet och boken finns inte i handeln) och var fortfarande imponerad: av bilderna, givetvis, men också av hur den enkla motsättningen mellan ordning och barbari hanteras på ett så balanserat sätt. Det finns ingenting predikande i boken, vilket annars legat nära till hands. Pojken tröttnar barbariet snarare än reagerar moraliskt. Dess allegoriska potential tycks heller inte begränsad till frågeställningar rörande barndomen och vuxenblivandet.

Bok: Läste nyss en recension av Pindaros Olympiska oden, i nyöversättning av den oförtröttlige Ingvar Björkeson. Nu får vi ta del av dessa segersånger på modern svenska, och även om det kanske inte känns som den mest aktuella antika litteraturen (OS gör varken till eller från, om ni inbillade er något annat) är det helt klart välkommet. Personligen har jag inte fängslats nämnvärt av Pindaros poesi, som fordrar mer sakupplysningar än t ex Propertius elegier (vilka fängslat mig). De löstagbara, epigrammatiska delarna är förstås flotta och skvallrar om en kvalitet som måste gå att återfinna på fler ställen. Det här är naturligtvis rätt tillfälle att försöka finna den. Men, den här posten handlar om vad jag väntar på, och till det räknas inte riktigt en bok som dimper ner i brevlådan om några dagar. Nej, vad jag väntar mig av Ingvar Björkeson (och har väntat på länge) det är en modern, rak, oförskämt prosaisk nyöversättning av Horatius. Ebbe Lindes översättningar är livfulla, men historien har varit omild mot många av de uttryck han använde sig av. Ingenting ger ett så arkaiskt intryck som käcka, moderna ordval ett halvsekel senare, och när jag läser ord som "knallhård", "mobben" etc tänker jag ofrivilligt på pojkar i äppelknyckarbyxor. Vidare är tendensen att smyga in hel- eller halvrim onödig (och i de alkaiska och asklepiadeiska metrarna direkt olycklig). Här finns något att uträtta för Björkeson. Det är nästan så man undrar varför vi inte fått någon Horatius, med tanke på valen av mer marginella översättningsobjekt (t ex De homeriska sångerna och Apollonius Rhodos epos om argonauterna). Ebbe Lindes översättning är väl inte lika solklart antikverad som Erland Lagerlöfs Iliad ("hurtiga svenner" stack i ögonen). Men vi behöver en Horatius, lika mycket för att täcka en lucka i kontakten med klassikerna som för att leva våra liv. Vad jag kan se är inte Pindarosöversättningen förtjänt av denna dubbla motivering.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar