Ibland tycks litteraturkritiken beskäftig, uddlös och oförmögen till tydliga ställningstaganden. Det kan därför vara nyttigt att påminnas om vissa exempel på motsatsen. I en av sina bästa essäer, "Om inbilskheten", berättar Michel de Montaigne följande historia:
"Varför har vi inte sånt folk som dem jag nu ska berätta om? Dionysios den äldre värderade inget som han själv presterade så högt som sin lyriska produktion. Till de olympiska spelen skickade han förutom vagnar som överträffade alla andra i prakt också poeter som skulle framföra hans verser, med kungligt förgyllda och dekorerade tält och paviljonger. När de började framföra hans verser tilldrog sig först det behagfulla och utmärkta framförandet folkets uppmärksamhet. Men när de började fatta hur enfaldigt verket var blev de först föraktfulla, sedan allt fränare i sina omdömen och snart så rasande att de rusade fram och i vredesmod slog sönder alla hans tält och rev dem i småbitar. Och eftersom hans vagnar inte heller gjorde bra ifrån sig i kapplöpningen och fartyget som förde hem hans folk missade Sicilien och fördes av stormen till kusten av Tarent och krossades till vrak, blev folket övertygat om att det var gudarnas vrede och att gudarna precis som folket blivit vredgade över hans dåliga dikt. Och till och med de sjömän som hade klarat sig ur skeppsbrottet stödde folkets uppfattning." (Essayer, vol. 2, s. 414f. Övers: Jan Stolpe)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar