Oläst

Eftersom jag spenderat en stor del av sommaren med att täcka en irriterande lucka i min boklärdom är det rätt intressant och - det ska erkännas - betryggande att ta del av videoenkäten "Great unread books" (http://www.telegraph.co.uk/arts/main.jhtml?xml=/arts/2008/07/22/bonever122.xml).
Vad skäms man mest över att inte ha läst? Varför skäms man? Det här är intressanta frågor som säger en hel del om hur bokkulturen fungerar. Vad skäms jag över?
Mest skäms jag nog över att vara så dåligt bevandrad i nyare litteratur, men det är snarare en känsla av att inte vara hipp än att sakna något i mitt bagage inför evigheten.
Ibland är det helt oproblematiskt, och distributionen av litteraturhistoriska luckor kan tyckas harmonisk. Kanske rör det sig ibland om den typ av list som får mördaren att erkänna att han var på brottsplatsen för att sno en cykel - dvs. ett alltför villigt erkännande att inte ha läst en viss bok, en som man känner att man kan avvara, finns där för att täcka över en viktigare bok, graverande i sin olästhet. ("Nej, jag har aldrig läst L'éducation sentimentale. Har inte prioriterat den." (("OK, känns bra. Hoppas nu bara att han inte börjar prata om Paradise Lost"))).
I vissa fall anar jag att jag aldrig kommer att läsa boken, men kanske borde ha gjort det, och då kryddas skammen med ett föregripande av det egna misslyckandet. Det gäller sådana böcker som är nyttiga att ha läst men kanske inte alltid så kul att läsa. Hela bibeln och Platons samlade dialoger är exempel. Jag kommer troligtvis aldrig - åtminstone inte så länge mina intressen behåller sin nuvarande riktning - ha tillräckligt varken av tid eller entusiasm för att ta del av annat än valda stycken.
En annan typ av skam baseras på moralisk-politiska grunder. Jag brukar akta mig för att blanda in en slags distributiv rättviseprincip i hur jag fördelar min uppmärksamhet, men jag kan inte tycka annat än att det är märkligt att ha läst Carlyles Sartor Resartus men inte Eliots Middlemarch. Ibland lutar jag åt att tvinga mig själv till någon slags inkvotering av kvinnliga författare, eftersom jag är sugen på många böcker skrivna av kvinnliga författare, men ändå inte lyckas få tummen ur och få dem lästa. Selma Lagerlöf har jag läst beklämmande lite av. Man kan i sådana fall bli anklagad för en dubbel oupplysthet.
Men allt det här kan man sätta sig över. Rör det sig inte om snobbism rätt och slätt? Den verkliga anklagelsen gäller inte vad och hur mycket man har läst, utan hur pass koncentrerat. Här tror jag att alla kan känna sig skyldiga som med viss otålighet velat bli bevandrade. Musils Mannen utan egenskaper läste jag med så många avbrott och så slö uppmärksamhet att det känns som om jag inte läst den. För att ha någon nytta av att ha läst den - antingen utåtriktat i form av att skriva eller tala om den, eller inåtriktat för att ta till mig någonting - skulle jag behöva läsa om hela skiten (trösten är att man vid en omläsning ofta minns mer än man trodde, och att man ju måste börja någonstans). Kanske vore det mer intressant att se svaren på enkätfrågan "Vilka böcker har du läst slarvigt och utan att egentligen minnas dem?"